Krävande särskilt stöd – ett erfarenhetsperspektiv (VIP-webbinarium)

En anonym berättelse om krävande stöd, placering och omhändertagning från en erfarenhetssynvinkel. Erfarenhetstalaren har varit omhändertagen sedan hon var 12 år ända tills hon blev myndig. Hon var placerad mellan 12 och 17 år på olika anstalter och två skolhem.

Ursprungligen var det meningen att hon skulle berättat sin historia vid det Nationella VIP-webbinariet den 1.10.2020. På grund av tekniska problem blev det inte av då, men nu är det möjligt att lyssna på hennes historia via ljudfilen eller läsa i textform.

Använd följande länk om podcasten inte öppnas: https://soundcloud.com/user-317545239/erfarenhetssynvinkel/s-2S4cxp2SyUn

Ljudfilen i textform:

Nåja. Hej alla. Jag är här för att berätta om krävande stöd, placering och omhändertagning från en erfarenhetssynvinkel.

Det var då meningen att jag skulle ha gjort det här på VIP-webinariet, men tyvärr blev det lite tekniska problem. Men som tur är så fick jag sedan möjligheten att göra det här efteråt och ni kan alla då lyssna på detta här på nätsidorna.

Jag kommer att göra det anonymt, men så mycket kan jag berätta att jag är 33 år nuförtiden och jag har varit omhändertagen sedan jag var 12 år ända tills jag blev myndig och placerad sedan jag var 12 tills jag var 17. Och jag har som sagt varit placerad på olika anstalter och två skolhem.

Jag skulle kunna börja med att berätta om tiden före det att jag blev omhändertagen och lite om att vad har då lett upp till den här omhändertagningen och placeringarna. Vad jag själv kommer ihåg så var den tidiga barndomen nog en varm och lycklig barndom ända tills jag började lågstadiet. Säkert har det legat problem bakom då redan, men min egen erfarenhet är att det inte har synts för mig åtminstone, utan mina minnen är nog lyckliga. Problemen började då när jag började i lågstadiet. Min egen minnesbild är att jag började mitt skolliv med en positiv inställning och till och med förväntan på det. Att jag nog trivdes i skolan och skolomgivningen i början och överlag tyckte om det.

Men så tog det inte så länge då det redan i första klass började komma fram problem med min inlärning och koncentration. Det ledde då till ett överenergiskt och rastlöst beteende för mig. Jag tror att på den tiden fanns det inte på samma sätt vetskap om inlärningsproblem eller hur man bemöter eller stöder barn med inlärningsproblem.

Det har då helt enkelt orsakat att lärarna har inte klarat av det, och så har det lett kanske till en ond cirkel och en negativ växelverkan och en straffinriktad omgivning. Själv upplever jag att jag då har blivit stämplad, så att säga. Vad jag har diskuterat med andra i min ålder eller äldre så har ganska många samma upplevelse och erfarenhet av att ha blivit stämplad.

Stämplad som ett dåligt, svårt barn som bara ställer till med problem.

Det gjorde ganska fort också att jag inte trivdes mera i skolan eller skolomgivningen. Jag ville inte gå till skolan. Men som en sjuåring så har du inget alternativ utan du måste gå i skolan. Det har då också börjat att ta på mitt psykiska välmående och äta på mitt självförtroende. Som gjorde att mitt beteende överlag blev ganska stökigt och dåligt, inte bara i skolan utan också utanför skolomgivningen och skollivet, också på fritiden och där hemma med familjen. Men jag kommer ihåg också att det ganska fort blev så att jag hade en känsla av att vara värdelös, jag är bara dålig , jag klarar inte av någonting och jag bara ställer till med problem. Jag är helt enkelt på något sätt bara urusel.

Det orsakade igen ett negativt beteendemönster där hemma, inte bara för mig, men också för andra familjemedlemmar och att stämningen där hemma blev jättenegativ och dålig. Så fortsatte det ganska länge. Jag kommer ihåg att redan tills tredje klassen hade jag en slags depression, att jag går omkring och är bara deprimerad och känner mig värdelös och dålig. När du är ett barn så är du ju inte kapabel att göra en självanalys eller att inse att du är deprimerad eller förstå den negativa atmosfären och växelverkan. Du bara adapterar dig till det och det blir ett normalt tillstånd. Du speglar dig i din omgivning.

Jag har alltid varit en ganska känslig person. Jag är det ännu också i dessa dagar och jag märker att jag speglar och reflekterar mig själv jättemycket via min omgivning och den feedback jag får av mina medmänniskor. Det har då också hänt och att jag på sätt och vis börjat bli ett barn som bara ställer till med problem för att det är vad som förväntas av mig.

Så kommer jag ihåg att i femte klassen hade redan min andra förälder börjat ta sig till alkohol. Som sagt, hela familjedynamiken var inflammerad och dålig och det hade också börjat uppkomma redan i det skedet psykisk våld, lite fysiskt också, där hemma. Vid den här tiden så hade det också börjat uppstå skolkning. Jag började skolka från skolan och trivdes inte hemma mera. Och jag tror själv att det började från en vilja att komma loss från allting, att jag haft den här känslan av att i skolan och där hemma så får jag inget annat än bara just det här negativa, dålig feedback och skuldkänslor. Jag kände mig som en besvikelse för alla. Så mitt sätt att handskas har varit att inte spendera tid i skolan eller hemma. Utan jag började skolka och så har jag helt enkelt undvikit att vara hemma och istället försökt spendera mer tid hemma hos skolkamrater och andra kompisar och nog använt till godo alla tillfällen jag haft att övernatta hemifrån.

Som en femteklassare kan man ju inte säga att jag rymde hemifrån, men vid tillfälle så lämnade jag helt enkelt bara kvar hos kompisar utan lov.

I femte klass hade vi en av de andra skollärarna och vikariera vår klasslärare. Hon började oroa sig över min framgång i skolan och mina studier för jag var väldigt efter alla andra. Jag till och med lärde mig att läsa först i tredje klass. Det helt enkelt bara gick dåligt i skolan.

Hon också oroa sig lite över mitt familjeliv. Så hon kontaktade då mina föräldrar. Vid det här skedet så tror jag nog att mina föräldrar har försökt sitt bästa, men samtidigt så har situationen bara blivit oöverkomlig för dem, att de bara har blivit fed up. Problematiken hade ju hållit på ganska länge och det har gjort att det blivit mångproblematik. Tror också att de haft en känsla av att det bara är problem och problem hela tiden men inget stöd och inga lösningar.

Så mina föräldrar var då inte så samarbetsvilliga med den här läraren. Sedan när min egen klasslärare kom tillbaka så gjorde hon en barnskyddsanmälan. Barnskyddet kom då alltså med i bilden. Men jag kommer ihåg att vid det här skedet så var det bara ett socialmöte där var på plats min klasslärare, mina föräldrar och socialarbetaren. De gick igenom situationen lite och så gav socialen lite guidelines och det var det. Så fortsatte allting och min depression och mitt beteende blev bara värre.

Under sommarlovet mellan femte och sjätte klass så blev en skolkamrats mamma orolig över mitt humör och mående och mitt familjeliv. Så hon gjorde en ny barnskyddsanmälan. Vid det här skedet så tog barnskyddet kanske en mera aktiv roll och tag i situationen. Men jag upplevde då att från barnskyddets sida så var också växelverkan bara negativ och matade in den här värdelösheten och dåligheten, eller skuldkänslan. Det var bara, ”Vad håller du på med? Inte kan man bete sig på det här sättet. Skärp dig nu”, och väldigt straffinriktat. Som sagt så hade jag vid det här skedet redan gått omkring med depression och känslan av att vara dålig. Det blev bara för mycket och det ledde till självdestruktiva tankar.

Jag kommer ihåg att jag hade många tankar om att alla människor skulle må bättre om jag inte fanns och inte ställde till med problem och bara var en besvikelse för alla, att allas liv skulle vara mycket lättare utan mig. Då tog jag en överdos med paracetamol. Det var just när höstterminen hade börjat i sjätte klass.

Från sjukhuset blev jag sedan akut omhändertagen och jag blev placerad på anstalt. Jag kommer ihåg att det ganska snabbt bara blev normaliserat, eller inte normaliserat men att det gick tillbaka till det normala som jag hade adapterat mig till, depressionen och problematiken.

Inom en vecka så började jag gå från anstalten till min vanliga skola. Det tog inte länge innan de beslöt att jag skulle flytta till finskspråkig skola och gå i specialklass. För på svenskspråkiga lågstadieskolan tyckte de att de inte hade resurser att stöda mig i min skolgång vilket jag behövde.

Så här efteråt så tror jag att alla instanser har nog gjort det bästa beslutet de kunde med den information och de möjligheter de hade i stunden, men det var nog inte bra för mig att jag blev flyttad. För där så blev ju mitt umgänge då andra barn med liknande problem och som var så att säga lite mera vidare i den här problematiska världen.

Det ledde till att jag började röra mig i jätte dåligt umgänge och hålla på med dåliga sysselsättningar. Mina problem blev bara större och mitt psykiska välmående blev bara värre. Och så här höll det sedan på en tid. Det blev så att jag flyttades från anstalt till anstalt till anstalt. På något sätt löpte problemen bara vidare och blev bara större och större. Det blev så att säga en snöbollseffekt på något sätt på allting. Ibland så var jag så att säga mellan anstalter, då var jag korta perioder hemma, för det fanns inte plats för mig på någon av anstalterna.

Så här när jag ser tillbaka på den tiden så tycker jag att jag inte blev bemöt på någon av de här anstalterna. De gjorde inte något för att lösa problemen eller se bakom allting, vad det är som orsakar allt, utan det sattes bara krav på mitt beteende och det var väldigt straffinriktat.

Så började jag i högstadiet. Högstadiet började jag i ett svenskt så att säga normalt högstadie. Det råka i en sådan tid att jag då var placerad hemma. I början gick det bra där. Det var på något sätt nya kretsar för mig, nya vänner, nya vuxna, en ny början på allt. Men så tog det inte så länge innan det här också började komma fram de samma gamla problemen med inlärning och concentration. Att liksom sitta stilla, vara på timmar, och på något sätt att klara av en konstruktiv, rutinerad vardag och klara av de kraven som satts på mig. Den här gången så tror jag att själv föll mycket fortare och hårdare tillbaka till de här gamla tendenserna och det gamla beteendet.

Då tog det inte lång tid innan jag igen blev flyttad till ett finskspråkigt högstadie och specialklass. Då var jag nog redan igen placerad på en anstalt. Kommer ihåg att jag själv tyckte att det var världens bästa, en så bra grej, att få byta igen till specialklassen för där väntade ju alla mina “gamla vänner” på mig. Men det var nog igen inte någon bra sak utan jag tog mig fort till det här gamla umgänget och gamla dåliga sysselsättningar. Men den här gången så blev allting igen fortare större. Vid det här skedet så började sedan missbruk, våld, sex, allt möjligt dåligt komma med i bilden. Dåligt för vem som helst, men speciellt dåligt för ett barn och ännu ett barn som inte mår psykiskt bra.

Vid den här tiden så kommer jag ihåg att allt det där som jag bar inom mig, min depression och känslan av värdelöshet, på något sätt  byttes ut mot en djup ilska.

Jag var så sur och arg och ilsken på alla vuxna, samhället, hela världen. Ja, jag var sur och arg på allt och alla. Och min ilska kom ut som ett jättevåldsamt beteende. Jag var våldsam mot personal och vuxna i mitt liv. Jag var våldsam mot mig själv. Jag hade ett självdestruktivt beteende, inte bara fysiskt men psykiskt. Jag utsatte mig för mycket dåliga erfarenheter och dåliga omständigheter.

Vid det här skedet blev jag sedan placerad på en stängd avdelning där du spenderar en femveckorsperiod och de gör en värdering på dig. En psykvärdering, en värdering av ditt stödbehov och en värdering av din fortsatta framtid och placering inom barnskyddet.

Jag kommer ihåg att de här första dagarna där på den stängda avdelningen var jättesvåra för mig. Jag kan tänka mig att de nog också varit ganska svåra och krävande för personalen som tog emot mig där. All den här ilskan som jag bar nu inom mig på något sätt skvalp över, och mitt beteende var jättevåldsamt, jättedestruktivt, till och med lite maniskt. Jag var nog inte psykiskt stabil eller välmående.

Jag kommer ihåg att jag hade en jättestor känsla av att jag var orättvist behandlad, att jag fick friheten tagen ifrån mig, och att jag blev på något sätt utestängd från mitt sociala umgänge och mina vänner och världen. Som ett barn eller ungdom är ju ditt sociala umgänge jätteviktigt för dig. Det är ett sätt att definiera ditt värde på och din plats i världen. Men så kommer jag ihåg att personalen på den här stängda avdelningen var otroliga och hade liksom en kunskap om hur man bemöter barn och inte bara problem. Så jag lugnade ner mig ganska fort där inom början på andra veckan.

Jag kommer ihåg att jag till och med kanske kände mig lite trygg där på avdelningen. Och så tog det inte länge förrän jag började inse att en paus från omvärlden och allt det där, alla vänkretsar och det dåliga inflytandet var kanske inte alls en dålig sak och att det här var ett bra tillfälle att vända sig inåt och börja bearbeta sig själv.

Men fem veckor är ju en väldigt, väldigt kort period. De skulle sedan slutföra den här värderingen i slutet på tredje veckan. Deras värdering därifrån var att jag har inte ett behov av att vara placerad på anstalt utan jag ska bli placerad hemma, och barnskyddet ska erbjuda verktyg och stöd för mina föräldrar och mig och vi ska börja gå i familjeterapi.

Jag kommer ihåg att jag var själv jättepositivt inställd till det, hoppfull, och jag var nöjd med planen som gjordes och stödet som vi blev erbjudna. Jag till och med längtade efter att få komma tillbaka hem.

Men så kom det fjärde veckoslutet här på avdelningen. Där var det så att föräldrar eller andra familjemedlemmar fick komma och hälsa på en stund på söndagarna, och på det sättet upprätthålla kontakt. Då insåg jag att mina föräldrar inte hade varit där en endaste gång och hälsat på och hade inte hållit någon kontakt med mig.

Det väckte en oro och osäkerhet i mig, inte bara emot mina föräldrar men nog också mot mig själv, att om mina föräldrar inte vill hålla kontakt eller inte har tillit till mig eller inte tror på mig, hur ska jag själv då klara av det här, att jag kommer ändå sedan bara vara dålig och ställa till med problem.

Jag kommer ihåg att sista veckoslutet, femte veckoslutet, jag var där blev jag helt utom mig. Jag var till och med nästan helt hysterisk och jag bara grät och bad personalen att jag skulle få stanna kvar där och sade att de inte kan tvinga mig att fara hem. Personalen förklarade för mig att det är inte så som världen funkar; Inte kan man så att säga stänga av sig från världen utan det är nog meningen att alla ska hitta sin plats i samhället och sätt att klara sig och få stöd i det.

Jag blev då placerad tillbaka hemma och det gick bra till en början. Inte kan man säga bra men att det inte blev några problem. Jag handskades med saken så att jag på något sätt just stängde av mig från världen. Jag undvek att umgås till och med med mina egna familjemedlemmar. Jag upplevde på något sätt att det enda sättet för mig att klara mig i min familj eller i samhället, med människor överlag, var att jag måste neka mig själv på något sätt. Jag kan inte vara en synlig eller aktiv del av någonting.

Men så började skolan igen och det går ju inte riktigt att gå i skola och leva i en vardag utan att man på ett eller annat sätt har umgänge. Så det gick då ganska fort sedan att jag föll tillbaka i det här gamla dåliga vanliga beteendet, det här lärda beteendet, det dåliga beteendemönstret. Så det började igen och uppstå mycket problem.

Av någon anledning så fick problemen den här gången hålla på ganska länge innan någon så att säga snappade upp det. Tyvärr så gick det så långt då att det blev en ganska häftig familjevåldssituation där hemma. Jag hamnade sedan på sjukhus.

Från sjukhuset så blev jag då igen placerad tillbaka på första anstalten som jag hade blivit placerad på då som 12-åring.

Jag kommer ihåg att efter två veckor här på anstalten så hade vi ett möte.

På plats på mötet var då mina föräldrar och socialarbetaren och personalen från anstalten. Socialarbetaren ville att jag skulle bli kvar i tre månader där på anstalten så att de skulle göra en ny värdering av mig, men personalen tyckte inte att det var någon nytta med det och rekommenderade att jag skulle placeras på ett skolhem utanför mina hemtrakter och att mina föräldrar inte längre skulle vara aktiva eller ha något inflytande över mitt liv.

Jag kommer ihåg att det här var jättesvårt för min mamma. Hon tog det jättepersonligt och hårt. Det kan jag förstå, för vilken mamma skulle inte göra det? Hon klarade inte av det här mötet till slut. Tyvärr så blev det här den sista kontakten jag hade med min mamma innan jag blev myndig.

Situationen var nog svår för min pappa också, men han insåg på sätt och vis allt det här och att det inte är bra för mina föräldrar att vara involverade på det sättet i mitt liv.

Jag fick då plats på ett skolhem men först om en månad, så innan dess var jag kvar på anstalten innan jag kunde flytta.

Jag kommer ihåg att början på det nya skolhemmet var svårt för mig.

Jag var ju ändå bara ett barn och varje barns största primära krav och behov är ändå att bli älskad och accepterad av sina föräldrar och få vara hemma och känna sig trygg. Den här månaden som jag gick och väntade på att få flytta till skolhemmet så gick jag omkring med ett naivt och barnsligt hopp eller dagdrömmar om att mina föräldrar skulle komma och rädda hem mig och säga hur mycket de älskar mig så att jag kunde känna mig trygg och bra och att alla mina problem magiskt skulle lösas, och allting skulle bli bra i världen.

Samtidigt så insåg jag nog på ett sätt att det här inte var en möjlighet för mig och att det här var det bästa beslutet för mig. Men så upplevde jag också att jag var så dålig, en dålig människa, ett dåligt barn som inte ens mina egna föräldrar klarade av att älska eller ville ha. Så var det ju inte, men det var så jag upplevde saken.

Det väckte en jättestark depression och apati inom mig.

Jag tycker inte att personalen på skolhemmet underlättade min situation eller försökte hjälpa mig på något sätt. De verkade inte ha medlidande eller på något sätt förstå krisen jag genomgick. Utan det var mera så att när jag kom dit så var det, ”Här är ditt nya hem och här är ditt rum. Det här är avdelningen du bor på. Det här är skolan. Där ska du vara varje vardag klockan åtta. Här är reglerna. Kör hårt.”

Jag var så apatisk att jag bara låg inne på mitt rum. Jag tog inga iniativ för något slags umgänge, inte med personalen, inte med eleverna där. Jag var inte på något sätt involverad i vardagen där. Av någon anledning så blev det inte heller att personalen skulle ha sett till eller tvingat att jag skulle gå till skolan. När jag var så apatisk att jag helt enkelt inte steg upp på morgonen så blev det så att jag låg kvar i sängen på avdelningen när alla andra elever gick till skolan.

På varje skolhem och anstalt så finns det en viss slags hierarki eller “ranking” mellan eleverna eller ungdomarna där. Det här att jag var så apatisk och inte visade någon vilja eller intresse att ha ett umgänge med de andra eleverna var ju inte någon bra grej, speciellt inte när jag var ny och på sätt och vis skulle bevisa mig och hitta min plats inom den här rankingen. Det ställde till med problem mellan mig och andra elever. Andra eleverna upplevde också det att jag inte blev tvingad av personalen som att jag inte behövde gå i skolan. Så det väckte nog ännu mera problem.

Så här höll det på tills slutet av februari. Så  en kväll blev tydligen alla problemen och det negativa för mycket för de andra eleverna så jag blev till sist och slut svårt misshandlad och våldtagen av sju av flickorna och tre av pojkarna där. Jag åkte då in på sjukhus och blev kvar där i knappa två veckor. Jag kommer ihåg att de första två dagarna på sjukhuset var ganska råddiga, så att säga. Skolhemmets chef var jätteorolig över hur det här skulle skötas och utredas och, ”När ska du komma tillbaka hit till skolhemmet?” Det känns hemskt att säga, men tänkt på saken från en vuxen synvinkel känns det som att hans enda motiv i saken var att bara liksom snabbt få det här skött internt och sopat under mattan, så att säga, att hela saken var så där lite hysch-hysch.

Jag kommer ihåg att socialen inte tog något stort initiativ att reda ut den här saken eller ta något beslut.

Det har var första gången sedan i december som jag hörde från min pappa. Min pappa tyckte då att jag absolut inte skulle behöva gå tillbaka till skolhemmet och se de här andra eleverna och uppleva allt det där igen. Men av någon anledning så gav sig inte skolhemmets chef. Så han gav inte lov eller tillstånd att jag skulle få komma tillbaka hem.

Oavsett så kom min pappa till sist ändå och körde hem mig från sjukhuset och bara vägrade att så att säga ge ut mig till skolhemmet.

Här började då en tremånadersperiod då jag var sjukskriven. Redan bara fysiskt var det en ganska hård erfarenhet att ta sig från det här och psykiskt också, såklart. Officiellt så var jag placerad på skolhemmet men jag bodde hemma och jag behövde inte gå i skola. Jag var psykiskt helt söndertraumatiserad. Jag fick nog inget stöd att genomgå allt det här.

Jag kommer ihåg att jag också kände mig på sätt och vis medvetet bortglömd av alla, att det var lättare för alla att glömma bort mig, för då behövde man inte bemöta mig eller handskas med allt det här eller acceptera vad som har hänt och svårigheten i det.

Jag var såklart traumatiserad och hade det psykiskt väldigt svårt och genomgick den här hela erfarenheten men samtidigt hade jag en jättestark känsla av osäkerhet och oklarhet. Jag gick som sagt inte i skola. Jag visste inte alls vad som skulle hända. Ingen från socialen eller från andra instanser höll någon kontakt. Allt var oklart och råddigt och jag hade ingen kontroll eller vetskap om mitt liv eller min framtid, vad som kommer att hända, och det var jättetufft.

Så kom midsommar och jag blev ganska plötsligt placerad på ett nytt skolhem. Jag kommer ihåg att det blev så där plötsligt för att de fick ett tu tre plats för mig. På sätt och vis var det en lättnad för mig för nu var jag inte längre bortglömd. Jag visste vad som skulle komma, men samtidigt så var det skräckinjagande och skrämmande. För som sagt så hade jag ännu inte gått igenom hela processen och alla trauman eller fått stöd i det som händt och kunde inte ens förstå vad allt det här, det här traumat, innebar och väckte för mig. Allt det här kom ju från en händelse som inträffat på ett skolhem och nu var jag på ett skolhem igen.

Inom några veckor på det här skolhemmet så försökte jag rymma. Jag kom så långt som till tågstationen. Jag tror själv inte att mitt rymningsförsök på riktigt handlade om en vilja att rymma utan det var mera ett sätt att skydda mig själv. Att hela kroppen bara ropade, ”Du måste komma bort,” bort från alla de här känslorna och bort från det här stället för det måste ju vara ett dåligt ställe enligt min självbevarelsedrift.

Så fortsatte livet där i några veckor mer eller mindre stabilt dåligt tills skolan började på det nya skolhemmet. Jag kommer ihåg att skolgången där började jättedåligt och jag var jättehemsk. Jag bara kastade mig urusel och dålig. Jag hade attitydproblem. Jag ställde till med problem hela tiden. Jag gjorde min inlärning mycket svårare än vad den egentligen var och jag hade ingen respekt för personalen på skolan. Jag var helt horror.

Men desto svårare jag gjorde mig, ju svårare problem jag ställde till med, desto hårdare försökte lärarna och personalen på skolan hitta olika metoder för att stödja min inlärning och hitta sätt att göra min skolgång intressant för mig. Det blev så att säga svårt att vara svår.

När det här pågått en tid så började jag själv att lära mig att inse att jag inte är dum. Jag är inte svår. Jag kan nog saker och jag kan lära mig. Jag har bara ett eget sätt att lära mig på. Och det var något helt otroligt för mig. Det var en verklig “wow”-moment.

Det här började så klart och bygga upp mitt självförtroende. Jag fick också en viss slags tillit för de vuxna i mitt liv via de här lärarna och positiva erfarenheter. Det här ledde så klart till att det började reflekteras i min fritid och på annan personal på skolhemmet. Jag började ta initiativ till umgänge på ett annat sätt och kanske dra ner lite på mitt skal.

När det här fortsatte så började jag ett tu tre och inse att personalen här ser Mig. De ser inte bara problematiken och svårigheterna utan de ser faktiskt mig. Fast det var en positiv och bra sak, något jag hela tiden haft ett behov av, så var det något nytt för mig och ganska skrämmande. Att det var så skrämmande gjorde tyvärr att jag lyfte upp det här skalet igen. Jag tog till skyddsmekanismen och började falla tillbaka till gamla beteendemönster och tendenser. Jag började igen bete mig kanske lite självdestruktivt och okontrollerbart. Jag började att ställa till med problem. Jag började rymma och hålla på med en massa fuffens.

Men här så lärde jag mig samma som jag hade då lärt mig tidigare på samma skolhem i skolan med lärarna. Desto svårare jag gör mig och ju mera jag ställer till med problem, desto mer försöker personalen se bakom de här problemen, lösa det, och se mänskligheten i mig. De såg barnet i mig och försökte få mig att inse att jag är ett bra barn som har problem bara. Med tiden så började jag att känna mig trygg. Jag började att känna mig älskad och jag började att känna mig bra, så att säga. Det här var ju något helt otroligt för mig! För här fick jag sedan stöd och verktyg att faktiskt se vem jag var kapabel att vara eller vad jag hela tiden hade varit men som hade hamnat under allt det här negativa och problemen och bakom den här stämpeln. Visst fick jag straff på det här skolhemmet också för, så att säga, fuffens som jag gjorde. Men det blev inte en straffinriktad och negativ växelverkan och stämpel utan fast jag fick straff så såg de ändå hela tiden barnet bakom det och försökte lösa det.

Till sist från en dum, svår elev som inte kan någonting och från en flicka som på sätt och vis bara hatar sig själv och känner sig urusel så växte jag ett tu tre upp till en elev som kom ut högstadiet med 8,9 i medeltal och var en ung kapabel kvinna som trodde på sig själv och i sig själv, älskade sig själv och var på en bra början till ett stabilt välmående.

Så fanns det sedan inte något mer behov för min placering. Jag blev placerad tillbaka hemma. Jag kommer ihåg att det var någonting som jag längtade efter jättemycket, att få komma hem tillbaka till familjemedlemmar och släkt och vänner och att på sätt och vis få visa alla vilka framsteg jag har gjort, vem jag har blivit och hurdan jag är nu, att jag är helt okej. Men så blev det inte. Jag kom hem och ganska fort så insåg jag att det fanns inte på något sätt plats för mitt nya jag i familjedynamiken.

Fastän det hade varit en erfarenhet som så klart hade berört alla mina familjemedlemmar och människor i mitt förflutna liv, så att säga, så hade de samtidigt inte varit där och upplevt allt det här med mig och sett de här framstegen jag hade gjort.

I deras tycke så var jag fortfarande den där söndriga, dåliga människan som bara ställer till med problem och gör allting svårt. Och det här gjorde att det blev jättesvårt. Jag kunde ju på sätt och vis inte bara hålla det emot dem för felet låg också i mig och jag hade ju gjort mycket hemska saker de höll emot mig och gjort alla besvikna i det fröflutna. Men samtidigt så kommer jag ihåg att jag inte var redo att börja bevisa mig själv för dem, så att säga, jag tyckte jag hade redan “lidit mitt straff” och min avbön borde ha räckt.

Det strulade till sig på alla sätt och vis vilket gjorde att jag började falla tillbaka till gamla tendenser. Tänka att jag bara är dålig, att alla ser mig som dålig så jag är ju bara dålig. Men som tur var hade jag ändå fått så bra verktyg med mig att jag började snart att inse själv att jag inte klarar av det här, att det inte blir någonting av det. Jag löste situationen med ett krav att bara komma bort.

Jag sökte då arbete långt borta från min hemtrakt och fick arbete. Men problemet var ju att jag var minderårig. Jag hade inte ännu fyllt 18 år och jag var ännu omhändertagen. Men så kontaktade jag skolhemmets kurator om det här, som gav rekommendation till barnskyddet att det här var det rätta beslutet. Då fick jag lov och tillstånd av socialen att flytta längre bort och bo självständigt och börja arbeta. Och jag gjorde det.

Så flyttade jag tillbaka till mina hemtrakter sedan efter att jag blivit myndig. Och resten är så att säga historia. Här är jag nu. Jag tycker själv att jag nog är en kreativ, aktiv medlem av samhället. Jag har redan egna barn också. Fast visst har mitt förflutna lämnat ett märke och vissa typer av resilienser i mig. Men nu tycker jag själv att jag är ganska okej, och inte bara att jag är ganska okej, men nu har jag klarat mig ganska okej i livet.

Det enda när jag nu reflekterar bakåt som jag kanske har en viss sorts bitterhet över är det här med eftervården. Jag tycker själv att det ska vara jätteviktigt med eftervård, inte bara för barnet men familjen som en helhet. För jag har inte nu heller i dessa dagar klarat av att bygga upp mina familjerelationer och hitta, så att säga, min plats i min egen familj på nytt. Och det är en sak som nog inverkar ganska mycket ibland på mitt psykiska välmående och på hur mitt liv ser ut nuförtiden. Så det är nog en sak som jag tycker själv att det borde satsas på att man ser familjen som en helhet och på något sätt ser till att familjedynamiken och allting förändrar sig till något hälsosamt, att man löser problemen bakom allt det inom familjen och inser att det är någonting som berör alla när ett barn blir placerat.

Så vad jag har diskuterat med andra som har varit omhändertagna har det kommit fram praktiska eftervårdens viktighet. Själv undertecknar jag det här också, att när du har varit omhändertagen och placerad under längre tid så blir du på ett sätt anstaltiserad. Jag själv och många andra som varit omhändertagna har nog sedan i de första åren av sin myndighet strulat till det praktiska livet. Antingen har det strulat med penningsaffärer eller strulat till med arbete eller inom den praktiska delen av livet och har måst lära sig så att säga “kantapään kautta”.

Visst har eftervården gjort otroliga framsteg och är annorlunda än vad den brukade vara, men själv så upplever jag att den fortfarande inte blivit vad den skulle kunna vara. Det är inte en automatik utan nu är det mera någonting som man måste inse själv att man har ett behov av, men det gör man kanske inte.

Så tycker jag att det inte borde finnas begränsningar som att man till exempel bara får eftervård tills man fyller 21. För speciellt med den psykiska eftervården, kan behovet komma fram när som helst i din fullvuxna ålder. Det är så individuellt hur alla går igenom allt och vad som triggar vad åt vem.

Men nu så tackar jag för min del. Jag vet att det här blev nog ganska långt och jag pratar på ganska mycket. Jag hoppas att många av er orkade ändå lyssna ända till slutet och att ni då har fått ut någonting av det min erfarenhet. Att det här ska ha väckt upp tankar i er eller kanske fått er att se saker och ting på ett nytt sätt.

Jag vet att det var meningen att det här skulle haft mer växelverkan i sig på webinariet, men jag hoppas att det här ändå har varit till någon nytta.

Jag tackar och önskar en väldigt bra fortsättning på hösten åt er alla.